lagom till att jag börjat få upp statistiken här så byter jag tillbaka.. devote fungerar igen! wihooo. hundra gånger bättre det!
nu finner ni mig här. vi får väl se hur länge detta håller i sig!

Last night was crazy. No words.

 

Efter en kaffe på stan med trevliga klasskamrater kan man ju inte vara annat än glad. En bra start på helgen! Nu plinkas det lite piano och sen ska jag hem till Madde i regnsjö för lite idolmys. Gamla tider so to say! Ska bli myyyys att få prata lite gamla minnen. Imorgon ska kusin firas, sen ska jag och Madde ut! På söndag blir det fota med Jocke på dagen, sen myskväll med mums-moa. Hur bra låter inte den här helgen?! Så otroligt glad!

Min spalt till skolboken blev ju lagomt snygg, haha. Kollaget blev bra det med. Idag har jag skickat in passnummer och personnummer till Irina, så nu är vi nästan officiellt på väg till Ryssland också. Awsomeness.

Nu ska jag kilaaaaa, puss.

Matte - det kommer bli min död. Prov imorgon, känns ju sådär faktiskt. Men aja. Försökte lätta upp det lite idag med att säga vad gör det om hundra år då? Om det skulle gå dåligt alltså. Så kommer Andreas den glädjedödaren och säger att det här betyget kanske gör så jag inte kommer in på den utbildning som jag vill gå på sen. Men det tror jag inte på. Eh.

Vill träna! Måste få röra på mig innan jag kryper ur skinnet. Tror jag ska ta en promenad nu och fortsätta med matten sen. Det får gå hur det vill. Usch.

Jag har fortfarande ont i nacken sen i lördags, hm. Det känns som nackspärr..... Får väl vad man förtjänar antar jag, haha.

MEN något kul! Imorgon ska vi prova studentmössor!!!!! Fatta?!!? Typ 240-nånting dagar kvar till studenten... Sen är jag FRI! Snart höstlov, sen blir det kanske en utlandsresa, stockholm horseshow, Cern - Schweiz, presentation av PA, jullov, nyår, majas fördelsedag, min födelsedag, vår, utomlands?, bal, STUDENTEN! Ganska många roliga saker att se fram emot iallafall. Un-der-bart!

Det känns nu som att matteprovet är ganska obetydligt. Faktiskt.

beboo <3

 

 

Den här låten rullar på repeat här hemma just nu. Kelly Clarkson är underbar.

Kelly Clarkson – Addicted

Idag har jag inte gjort något alls. Lite för seg för det. Haha. Skakar och får svettningar så fort jag rör mig. Men efter lite maxmat var man ju typ människa igen.
Jag hade iallafall sjukt roligt igår, det var en riktig wild and crazy natt. Dock utan Moa och Jocke.. Svikare! Jag har träningsvärk i nacken (rockade nog lite väl hårt) och två feta bulor i pannan/huvudet. Sen är jag kladdad på hela kroppen - grön färg överallt! Plus lite blåmärken och ja.. Men fett värt!
Dock måste jag städa nu, inte lika kul.

Yes, så var det ja. Ikväll ska vi dricka vin! Jag Jocke och Moa har bestämt oss för att detta ska bli en crazy kväll med en massa spontana grejer, precis som vi gjorde igår kväll på maxparkeringen. Vaknade upp hemma hos moa imorse, vilket var mycket trevligt! Sen åkte vi hit, åt frukost, handlade chips, färgade mitt hår, hämtade upp ett piano, handlade igen och sen släppte jag av henne.
Nu borde jag städa mitt rum innan det kommer lite folk. Och äta mat. Hm.

slänger upp en bild på min nya hårfärg. lite mörkare och lite rödare

 

Flickan gick, men han hann ifatt henne. Det hann ifatt henne. Varje tanke, handling och ord hann ifatt henne. Varje beröring och varje känsla likaså. Det svarta molnet kom närmre och hon kände hur det började krypa in i varje por, varje cell i hennes kropp. Det kröp i skinnet och obehaget spred sig likt små insekter som ilade över huden. Hon försökte skaka av sig det, men hon visste att det var omöjligt.
Hon ville inte hamna där igen, i den där burken med ett lock så tätt, tätt att det knappt gick att andas. Där det gjorde ont att ens tänka. Den där burken som man så sällan kunde klättra upp ur. Den burk som man kunde komma upp alldeles till kanten på, men när man just ser ljuset och med sina sista krafter skall häva sig upp över kanten så faller man likt förbannat tillbaka ned igen.

Hon kämpade emot. Flickan försökte med hjälp av tankekraft utesluta det som kom krypandes och krälandes likt en orm bärande på en dödlig epidemi som sakta men säkert skulle ta överhanden. Hjälplösheten kom också smygandes och hennes händer började darra, benen kändes stumma och den bekanta mattheten i kroppen gjorde sig påmind. Hon tänkte att jag inte orkar ta detta nu. Men det svarta, smutsiga, laddade molnet hade redan tagit över. Tillslut gav hon upp och hela hon var fylld av det. Inte igen.
Det blev svårare och svårare att andas, dessa lungor tillhörde inte flickans kropp. Det kändes som om de var gjorda av bly. Tårarna brände bakom ögonen, och den tillhörande klumpen i halsen man får när man försöker låta bli att gråta började värka. Klumpen växte sig större och större, likt en böld, och det kändes som om halsen skulle sprängas. Hon kunde höra pulsen susa i öronen och anade känslan av en svettdroppe som trängde fram ur pannan. Hon hörde sin egen andning, men på avstånd. Den blev tyngre och tyngre för varje tickande minut.
Luften omkring henne tycktes vara tung och full av avgaser - ångest och oro. Hon var redo att falla på knä och ge vika för det tryck som påfrestade hennes kropp. Hon var oförmögen att göra något åt det som var på väg att hända.

Flickan föll. Händer och knän skrapades mot den grå, hårda asfalten. Hon stod på alla fyra, flämtandes efter luft. Hennes huvud kändes som om det var inkilat i ett skruvstäd som hela tiden drogs åt hårdare, på gränsen till att krossas.
Helt plötsligt var det omöjligt att se något. Tårarna som nyss varit instängda svämmade nu över likt en ilsken damm som just öppnats och strömmade ner för hennes kinder. De droppade ner på den kalla, gropiga asfalten och bildade tillsammans ett prickigt mönster.
Smärtan hon kände från knäna och händerna var en lättnad i jämförelse med den hon hade inom sig. Hon öppnade munnen för att tvinga ut ett skrik, men ut kom bara ett kvidande ljud och snyftningar. Att skrika var omöjligt, trots att det var det hon ville allra mest. Hon ville bara få ur det hemska ur kroppen.

Hon visste vad som skulle hända nu, mörkret skulle komma smygandes och hon skulle falla handlöst och bli liggande. Ända tills hon fick orken och hjälpen att ta sig upp. Flickan kände hur kroppen drogs likt en magnet mot marken och tvingade henne att ge vika. Hon orkade inte kämpa emot mer.

NEJ.

Helt plötsligt låstes hennes leder, och hon satt nu på knä på den hårda asfalten, fortfarande med händerna framför sig och huvudet hängandes. Jag orkar inte, jag orkar inte skrek hennes kropp och sinne, men hennes undermedvetna gjorde nu något oväntat som aldrig hänt förr. Det här var sista gången, det räcker nu. Istället för att falla ihop till en hjälplös hög, kom hon till insikt.

Det spelar ingen roll hur mycket jag skriker och hur mycket hjälp jag får. Den enda som kan hjälpa mig är jag själv.

Trots att hela flickans kropp kämpade emot och skrek det motsatta, så reste hon sig mödosamt upp. Ett ben i taget. Det var som om hon för första gången skulle stå upp på egna ben och hon fick påminna sin kropp om hur den skulle göra. Hon var stel och kall.
På skakiga ben och med tårarna strömmandes nerför kinderna stod hon där, plötsligt osäker. Här stod hon, uppdragen ur sin egen koma, helt ovetande om vad hon skulle göra. Där fanns nu ingen som talade om för henne hur hon skulle komma vidare. Osäkerheten och de krypande känslorna började komma krypandes och i ren panik började hon springa.

Den kyliga oktobernattens luft fick huden att knottra sig på henne där hon sprang. Hon visste inte hur länge hon varit borta, hon hade tappat all uppfattning om tid och rum. Tårarna gjorde det omöjligt för flickan att se vart hon sprang men vägen var lång, det visste hon. Den var inte heller helt riskfri, men hon kunde iallafall ana ljuset där borta. De rytmiska stegen hon tog var nästan sövande. Utan vidare så stannade hon.

Flickan hade helt glömt bort att andas. Det var som om hennes kropp inte kom ihåg hur man gjorde. Hon öppnade munnen och drog för andan. Den isande oktoberluften luften fyllde hennes lungor. Det var som om hon glömt bort att andas en lång stund, för nu krävde hennes kropp att hon hela tiden skulle fylla de med ny luft. Det kändes bra.  

Luften stärkte henne och hon kände sig för första gången på mycket länge, kanske inte riktigt hel, men iallafall hoplappad. Flickan tittade upp mot den stjärnklara himlen och andades återigen, att det kunde kännas så bra. Molnet av rök som kom ut ur hennes mun när hon uttalat de ord hon egentligen alltid varit medveten om men inte velat känna sig vid försvann likt ett virvlande höstlöv i oktobernatten:




Jag gick, men du hann ifatt mig. Det hann ifatt mig. Varje tanke, handling och ord hann ifatt mig. Varje beröring och varje känsla likaså...

Idag har jag: sovit över och missat matten, gått i skolan, drucit kaffe, löst korsord (hallå, hjärngympa?! handlat och stått i kön typ en halvtimme, bakat chokladbollar till imorgon, duschat, insett att min syster kan göra vad som helst och fortfarande vara hur snygg som helst, kört bil, ätit på tranan, nästan kört vilse på granberg, kommit hem, mått dåligt, haft ont i hjärtat, saknat en massa, skrivit en massa skit på bloggen. Och ja.
Kul dag! Tranan var ju trevligt iallfall.
Nu måste jag skriva loggbok till imorgon, jag är tydligen uppsatt på Rolfs "blacklist". Det är förresten ingen som har ett piano/keybord skräpandes någonstans? Jag hatar projektarbete.

Nu är jag trött och sur och ledsen och arg och, ja allt. Vill bara gräva ner mig ett tag. Under täcket låter som en bra idé. Fast justja, loggboken.... AWO#=UJHGAEOEJ¤JWT%'"#WASJVSZMXCKLW¤RAJ>VNZ. Godnatt.

Alltså, kan någon skänka mig en hjärna?! Jag fattar ju ingenting av matten.. Prov på måndag? Ja men visst. Man kan ju inte annat än älska Jöggisen!
Kollade igenom min blogg och märkte att jag inte skriver om något annat än godis, mat och plugg. Väldigt kul att läsa om. Jag vet.

Vi hade sista Annie-föreställningen i söndags, väldigt mycket skratt och gråt. Jag kommer sakna alla så otroligt mycket, det har blivit som en liten extrafamilj för mig. Många fina minnen och erfarenheter har jag fått. Bilder kommer upp när jag har tid.

Fick mina kläder från HM idag. Ganska nöjd faktiskt. Speciellt över en svart långkjol jag beställde, så otroligt skön. Ett par kängor och en oversize tröja så var det klippt och skuret.

Nu ger jag snart upp matten, repeterar lite religion istället och målar naglarna. Låter bra mycket bättre i mina öron. Vem behöver matte liksom?

Tänkte ta tag i mitt liv litegrann idag. Nu ska jag promenera och sen blir det lite plugg. Förhoppningsvis.
Igår blev det filmmys efter en ganska misslyckad Annie-föreställning. Så nu ska jag peppa ordentligt till ikväll, för då ska vi avsluta med flaggan i topp.

 

Hihiih. Vår fina present till Keso. Plus en biiiig marabou på 2000 gram!

Trots att det inte blev någon utgång känns det som om jag körde hårt igår. Jag är helt slut. Tänker dega framför teven hela dagen minsann.

Hejdåååå.

Jag är dödstrött. Har inte sovit ett dugg inatt, sen varit uppe tidigt och haft föreställning. Men ikväll ska vi fira Keso så då kan man inte vara trött, sova får jag göra när jag är död! Men innan massa firande så blir det en till föreställning. Laddad? NEJ.

Jaja, måste kila. Puss

Vad hände? Beställde jag nyss kläder för tusen och flera hundra? Jag befann mig i ett tillstånd där jag inte kunde kontrollera mina handlingar, så var det ja. Eller va?

 

.

 

 

fake it til' you make it bitch

 

 

F-A-N.

Ibland är väl livet underbart? jag är så otroligt förbannad.

Bästa pappan i världen firades idag, 50 år. Gammelgubben. Släktträff så nu är jag helt slut. Ska nog måla lite, ta ett bad och sen sova. Imorgon blir det Annie för hela slanten.

 

 

Varför ska acne ha så snygga skor för? Och varför ska hm ha så snygga kläder? Jag får ju faktiskt lön imorgon... Man kanske ska beställa lite kläder? (a)

Åh jag blir tokig. Hur ska man orka leva med alla dumma beslut man tar? Just nu är jag sådär härligt less på det mesta. Wohoo. Det kom över mig idag, vad mycket det är man saknar. Och hur mycket man saknar det. Men nu ska jag inte vara motsägelsefull, utan jag ska säga att man inte ska älta det som varit och leva med ånger. Hm. Jag tror inte på det, utan man måste följa sin intuition. Något bra måste det väl komma ur allt man gör?

Idag skulle jag träna, men jag bakade cupcakes istället - det var mycket skönare. Jag har blivit farligt lat, vilket inte är så bra. Men vad gör det om hundra år då?

Det är rätt många som kikar in här nu. Kan ni inte berätta vilka ni är? Skicka en liten kommentar.

Eller blir ni avskräckta?

Det skulle vara roligt att få veta :)

Nu blir det sängen för mig, godnatt sverige!