ångest och befrielse
Flickan gick, men han hann ifatt henne. Det hann ifatt henne. Varje tanke, handling och ord hann ifatt henne. Varje beröring och varje känsla likaså. Det svarta molnet kom närmre och hon kände hur det började krypa in i varje por, varje cell i hennes kropp. Det kröp i skinnet och obehaget spred sig likt små insekter som ilade över huden. Hon försökte skaka av sig det, men hon visste att det var omöjligt.
Hon ville inte hamna där igen, i den där burken med ett lock så tätt, tätt att det knappt gick att andas. Där det gjorde ont att ens tänka. Den där burken som man så sällan kunde klättra upp ur. Den burk som man kunde komma upp alldeles till kanten på, men när man just ser ljuset och med sina sista krafter skall häva sig upp över kanten så faller man likt förbannat tillbaka ned igen.
Hon kämpade emot. Flickan försökte med hjälp av tankekraft utesluta det som kom krypandes och krälandes likt en orm bärande på en dödlig epidemi som sakta men säkert skulle ta överhanden. Hjälplösheten kom också smygandes och hennes händer började darra, benen kändes stumma och den bekanta mattheten i kroppen gjorde sig påmind. Hon tänkte att jag inte orkar ta detta nu. Men det svarta, smutsiga, laddade molnet hade redan tagit över. Tillslut gav hon upp och hela hon var fylld av det. Inte igen.
Det blev svårare och svårare att andas, dessa lungor tillhörde inte flickans kropp. Det kändes som om de var gjorda av bly. Tårarna brände bakom ögonen, och den tillhörande klumpen i halsen man får när man försöker låta bli att gråta började värka. Klumpen växte sig större och större, likt en böld, och det kändes som om halsen skulle sprängas. Hon kunde höra pulsen susa i öronen och anade känslan av en svettdroppe som trängde fram ur pannan. Hon hörde sin egen andning, men på avstånd. Den blev tyngre och tyngre för varje tickande minut.
Luften omkring henne tycktes vara tung och full av avgaser - ångest och oro. Hon var redo att falla på knä och ge vika för det tryck som påfrestade hennes kropp. Hon var oförmögen att göra något åt det som var på väg att hända.
Flickan föll. Händer och knän skrapades mot den grå, hårda asfalten. Hon stod på alla fyra, flämtandes efter luft. Hennes huvud kändes som om det var inkilat i ett skruvstäd som hela tiden drogs åt hårdare, på gränsen till att krossas.
Helt plötsligt var det omöjligt att se något. Tårarna som nyss varit instängda svämmade nu över likt en ilsken damm som just öppnats och strömmade ner för hennes kinder. De droppade ner på den kalla, gropiga asfalten och bildade tillsammans ett prickigt mönster.
Smärtan hon kände från knäna och händerna var en lättnad i jämförelse med den hon hade inom sig. Hon öppnade munnen för att tvinga ut ett skrik, men ut kom bara ett kvidande ljud och snyftningar. Att skrika var omöjligt, trots att det var det hon ville allra mest. Hon ville bara få ur det hemska ur kroppen.
Hon visste vad som skulle hända nu, mörkret skulle komma smygandes och hon skulle falla handlöst och bli liggande. Ända tills hon fick orken och hjälpen att ta sig upp. Flickan kände hur kroppen drogs likt en magnet mot marken och tvingade henne att ge vika. Hon orkade inte kämpa emot mer.
NEJ.
Helt plötsligt låstes hennes leder, och hon satt nu på knä på den hårda asfalten, fortfarande med händerna framför sig och huvudet hängandes. Jag orkar inte, jag orkar inte skrek hennes kropp och sinne, men hennes undermedvetna gjorde nu något oväntat som aldrig hänt förr. Det här var sista gången, det räcker nu. Istället för att falla ihop till en hjälplös hög, kom hon till insikt.
Det spelar ingen roll hur mycket jag skriker och hur mycket hjälp jag får. Den enda som kan hjälpa mig är jag själv.
Trots att hela flickans kropp kämpade emot och skrek det motsatta, så reste hon sig mödosamt upp. Ett ben i taget. Det var som om hon för första gången skulle stå upp på egna ben och hon fick påminna sin kropp om hur den skulle göra. Hon var stel och kall.
På skakiga ben och med tårarna strömmandes nerför kinderna stod hon där, plötsligt osäker. Här stod hon, uppdragen ur sin egen koma, helt ovetande om vad hon skulle göra. Där fanns nu ingen som talade om för henne hur hon skulle komma vidare. Osäkerheten och de krypande känslorna började komma krypandes och i ren panik började hon springa.
Den kyliga oktobernattens luft fick huden att knottra sig på henne där hon sprang. Hon visste inte hur länge hon varit borta, hon hade tappat all uppfattning om tid och rum. Tårarna gjorde det omöjligt för flickan att se vart hon sprang men vägen var lång, det visste hon. Den var inte heller helt riskfri, men hon kunde iallafall ana ljuset där borta. De rytmiska stegen hon tog var nästan sövande. Utan vidare så stannade hon.
Flickan hade helt glömt bort att andas. Det var som om hennes kropp inte kom ihåg hur man gjorde. Hon öppnade munnen och drog för andan. Den isande oktoberluften luften fyllde hennes lungor. Det var som om hon glömt bort att andas en lång stund, för nu krävde hennes kropp att hon hela tiden skulle fylla de med ny luft. Det kändes bra.
Luften stärkte henne och hon kände sig för första gången på mycket länge, kanske inte riktigt hel, men iallafall hoplappad. Flickan tittade upp mot den stjärnklara himlen och andades återigen, att det kunde kännas så bra. Molnet av rök som kom ut ur hennes mun när hon uttalat de ord hon egentligen alltid varit medveten om men inte velat känna sig vid försvann likt ett virvlande höstlöv i oktobernatten:
Jag gick, men du hann ifatt mig. Det hann ifatt mig. Varje tanke, handling och ord hann ifatt mig. Varje beröring och varje känsla likaså...
Hon ville inte hamna där igen, i den där burken med ett lock så tätt, tätt att det knappt gick att andas. Där det gjorde ont att ens tänka. Den där burken som man så sällan kunde klättra upp ur. Den burk som man kunde komma upp alldeles till kanten på, men när man just ser ljuset och med sina sista krafter skall häva sig upp över kanten så faller man likt förbannat tillbaka ned igen.
Hon kämpade emot. Flickan försökte med hjälp av tankekraft utesluta det som kom krypandes och krälandes likt en orm bärande på en dödlig epidemi som sakta men säkert skulle ta överhanden. Hjälplösheten kom också smygandes och hennes händer började darra, benen kändes stumma och den bekanta mattheten i kroppen gjorde sig påmind. Hon tänkte att jag inte orkar ta detta nu. Men det svarta, smutsiga, laddade molnet hade redan tagit över. Tillslut gav hon upp och hela hon var fylld av det. Inte igen.
Det blev svårare och svårare att andas, dessa lungor tillhörde inte flickans kropp. Det kändes som om de var gjorda av bly. Tårarna brände bakom ögonen, och den tillhörande klumpen i halsen man får när man försöker låta bli att gråta började värka. Klumpen växte sig större och större, likt en böld, och det kändes som om halsen skulle sprängas. Hon kunde höra pulsen susa i öronen och anade känslan av en svettdroppe som trängde fram ur pannan. Hon hörde sin egen andning, men på avstånd. Den blev tyngre och tyngre för varje tickande minut.
Luften omkring henne tycktes vara tung och full av avgaser - ångest och oro. Hon var redo att falla på knä och ge vika för det tryck som påfrestade hennes kropp. Hon var oförmögen att göra något åt det som var på väg att hända.
Flickan föll. Händer och knän skrapades mot den grå, hårda asfalten. Hon stod på alla fyra, flämtandes efter luft. Hennes huvud kändes som om det var inkilat i ett skruvstäd som hela tiden drogs åt hårdare, på gränsen till att krossas.
Helt plötsligt var det omöjligt att se något. Tårarna som nyss varit instängda svämmade nu över likt en ilsken damm som just öppnats och strömmade ner för hennes kinder. De droppade ner på den kalla, gropiga asfalten och bildade tillsammans ett prickigt mönster.
Smärtan hon kände från knäna och händerna var en lättnad i jämförelse med den hon hade inom sig. Hon öppnade munnen för att tvinga ut ett skrik, men ut kom bara ett kvidande ljud och snyftningar. Att skrika var omöjligt, trots att det var det hon ville allra mest. Hon ville bara få ur det hemska ur kroppen.
Hon visste vad som skulle hända nu, mörkret skulle komma smygandes och hon skulle falla handlöst och bli liggande. Ända tills hon fick orken och hjälpen att ta sig upp. Flickan kände hur kroppen drogs likt en magnet mot marken och tvingade henne att ge vika. Hon orkade inte kämpa emot mer.
NEJ.
Helt plötsligt låstes hennes leder, och hon satt nu på knä på den hårda asfalten, fortfarande med händerna framför sig och huvudet hängandes. Jag orkar inte, jag orkar inte skrek hennes kropp och sinne, men hennes undermedvetna gjorde nu något oväntat som aldrig hänt förr. Det här var sista gången, det räcker nu. Istället för att falla ihop till en hjälplös hög, kom hon till insikt.
Det spelar ingen roll hur mycket jag skriker och hur mycket hjälp jag får. Den enda som kan hjälpa mig är jag själv.
Trots att hela flickans kropp kämpade emot och skrek det motsatta, så reste hon sig mödosamt upp. Ett ben i taget. Det var som om hon för första gången skulle stå upp på egna ben och hon fick påminna sin kropp om hur den skulle göra. Hon var stel och kall.
På skakiga ben och med tårarna strömmandes nerför kinderna stod hon där, plötsligt osäker. Här stod hon, uppdragen ur sin egen koma, helt ovetande om vad hon skulle göra. Där fanns nu ingen som talade om för henne hur hon skulle komma vidare. Osäkerheten och de krypande känslorna började komma krypandes och i ren panik började hon springa.
Den kyliga oktobernattens luft fick huden att knottra sig på henne där hon sprang. Hon visste inte hur länge hon varit borta, hon hade tappat all uppfattning om tid och rum. Tårarna gjorde det omöjligt för flickan att se vart hon sprang men vägen var lång, det visste hon. Den var inte heller helt riskfri, men hon kunde iallafall ana ljuset där borta. De rytmiska stegen hon tog var nästan sövande. Utan vidare så stannade hon.
Flickan hade helt glömt bort att andas. Det var som om hennes kropp inte kom ihåg hur man gjorde. Hon öppnade munnen och drog för andan. Den isande oktoberluften luften fyllde hennes lungor. Det var som om hon glömt bort att andas en lång stund, för nu krävde hennes kropp att hon hela tiden skulle fylla de med ny luft. Det kändes bra.
Luften stärkte henne och hon kände sig för första gången på mycket länge, kanske inte riktigt hel, men iallafall hoplappad. Flickan tittade upp mot den stjärnklara himlen och andades återigen, att det kunde kännas så bra. Molnet av rök som kom ut ur hennes mun när hon uttalat de ord hon egentligen alltid varit medveten om men inte velat känna sig vid försvann likt ett virvlande höstlöv i oktobernatten:
"Jag behöver inte dig, jag är stark och kan gå vidare i mitt liv. Jag kan klara mig på egen hand."
Att andas var lätt nu, det var som om hon inte gjort något annat i hela hennes liv. Lika lätt som det var att andas, lika lätt kände hon sig i kroppen. Den välbekanta tunga stenen hade försvunnit. Den gnagande oron hade äntligen gått och lagt sig och hennes kropp kändes fridfull. Som om hon fått tillåtelse att andas efter att ha hållit andan en mycket lång tid.
Jag gick, men du hann ifatt mig. Det hann ifatt mig. Varje tanke, handling och ord hann ifatt mig. Varje beröring och varje känsla likaså...
Kommentarer
Trackback
